Verkegards, eller Verkas länning som fiskeläget kallas i dagligt tal, är naturskönt beläget vid Kyrkvikens södra strand intill gränsen där Friggars och Hammars ägor tar vid. Här, längst in i viken, står fem rödfärgade strandbodar på rad parallellt med stranden. Framför dessa sträcker sig två bryggor och en bastant stenpir ut i vattnet. Bakom strandbodarna och en stenhängnad finns gistgarden. Från länningen har man en vacker utsikt mot kyrkan, skolan och Bergmancentret tvärs över viken. Man ser också Mönorhauen och Friggarsviken, där den gråa kalkugnen vaktar inloppet likt ett medeltida försvarstorn. I bakgrunden skymtar Avanäset över vars mörka skogsrand augustimånen lyfter praktfullt röd under sensommaren. På avstånd av en rejäl roddtur, på minst halv timme i sydostlig riktning, når man Hammarsgrundet. Ett grund synligt vid lågvatten. Det ger sig också till känna vid hårt väder när vågorna bryts till vitt skum, långt där ute mot den hårda hällen. Här har flundregarn satts i sjön och givit goda fångster i många generationer. Askogrundet är ett annat välkänt blickfång där vissa dagrar får ön att liksom sväva över vattnet.

Hitta hit

Till Verkas länning hittar man enklast genom att svänga av direkt efter första gallerbron på landsvägen mellan kyrkan och Dämba – från kyrkan räknat. Gallerbron ersatte på 1960-talet ”Kallanders grind”, namngiven efter ägaren till det närbelägna bostället. Avtagsvägen leder fram till länningen genom en öppen tallskog med Kyrkvikens vattenblänk skymtande mellan trädstammarna.

Bryggorna och stenpiren

Bryggorna och stenpiren vid Verkas länning är av sent datum. Det finns varken muntliga eller skriftliga uppgifter om brygga i äldre tid. Skälet är enkelt. Länningen ligger helt öppen för höststormar och packis. Havets krafter skulle säkerligen brutit sönder och tagit med sig det mesta i dess väg, om det funnits en brygga här. Verkas länning har därför haft samma karaktär som de flesta andra fiskelägen på Fårö – några strandbodar, ett antal länningar, båtar uppdragna på burgen och diverse anordningar och redskap för fiske.

Verkas bryggförening bildas

Piren och bryggorna har runt 15 år på nacken. De byggdes med gemensamma krafter och ekonomisk satsning av delägarna i Verkas bryggförening, som bildades i februari 2006. Efter nödvändiga tillstånd av öns myndigheter startade bryggbygget med sup och handslag nere vid stranden skärtorsdagen samma år, i bistert väder. Föreningen bestod då av 11 medlemmar. I dag har antalet ökat till 24. Tack vare kunniga och idoga Verkasbor kunde stenpiren med tillhörande träbrygga invigas redan på sensommaren samma år. Den mindre bryggan kom till något senare – 2009.

Bryggföreningens uppgift

Bryggorna och piren ägs och förvaltas av Verkas bryggförening. Medlem i föreningen kan den bli som innehar en fastighet på registerbeteckningen Verkegards, eller är skriven där. Medlemskap innebär att man har rätt att ansöka om båtplats enligt kölista. Föreningen kan upplåta plats för gästbåtar mot viss avgift om det finns utrymme. Verksamheten leds av ordföranden tillsammans med kassören/sekreteraren. Bryggfogden och den byggansvarige har det praktiska ansvaret för underhållet av bryggorna och piren. Större och mer kostnadskrävande åtgärder beslutas av stämman. Kontaktpersoner: Anders Nyström ordförande, Ann-Christine Broman kassör/sekreterare.

Bryggorna – en tillgång för Verkasborna

Länningen och bryggorna har blivit en uppskattad tillgång för Verkasborna och besökare som hittar hit. Från den stora bryggan går det utmärkt att ta sig ett morgondopp. Andra kommer med fikakorg eller för en grillkväll när solen sakta sänker sig bakom kyrkans buktiga barocktorn. Samtidigt som länningen inbjuder till avkoppling och fina naturupplevelser är den fortfarande är ett levande fiskeläge även om det inte är som förr. Närhelst man kom hit fanns någon här som kanske sysslade med båten, ordnade med näten eller helt enkelt var pratsugen. Och visst fick man höra fiskehistorier – såväl trovärdiga som mer fantasifulla. Sådant hör fisket till. Några av dagens Verkasborna är fortfarande flitiga med näten i sjön medan andra fiskar mer sällan. Strandbodarna hålls i gott skick och är i bruk på traditionellt sätt. De ägs av enskilda medlemmar i samfälligheten.

Om länningen 1971

Den mest noggranna beskrivningen av förhållandena vid länningen är Länsstyrelsens fiskelägesinventering från 1971. Den redovisar sex strandbodar samt två spel och tre vinschar i funktionsdugligt skick. Dessutom finns tre tvåmänningar, fyra mindre båtar och en kutter. Man får också uppgifter om vem som äger strandbodarna och hur de är byggda. En skiss visar i detalj hur området var disponerat. Enligt muntliga berättelser ska Verkas länning ha blivit flyttad till nuvarande läge efter en hård storm som gjorde den gamla länningen obrukbar. Händelsen har inte gått att få bekräftad genom skriftliga uppgifter. Klart är dock att länningen finns på nuvarande plats 1829 enligt lagaskifteskartan. Flytten bör i så fall skett tidigare. Möjligen kan länningen ursprungligen ha den ha legat där det finns en instängd vattensamling.

Det säregna landskapet

Om man vill utforska omgivningarna vid länningen finns flera alternativ, till fots eller med bil. En promenad längs stranden är självskriven, vare sig den går upp mot kyrkan eller söder ut mot Hammars. Man kan också välja en naturvandring i de närbelägna strandängarna. De betade markerna sträcker sig ända upp till landsvägen, och även bortom denna. Det vidsträckta och öppna landskapet med enstaka träd och betande får ger en stark Fårökänsla. Naturmiljön är säregen och brukar beskrivas som ”tallsavann”.

Strandängar och fågelliv

Det är lammen som ser till att strandängarna vid Verkas länning består. Mulen tuktar gräset och håller nere buskar och sly. De lämnar gräset så där lagom högt för att strandfåglarna ska fortsätta att trivas här, lägga sina ägg och vaka över sina ungar i redet – ständigt iakttagna av kråkorna i tallskogen intill. Storspov, rödbena, strandskata och ”bläcku” trivs på markerna ned mot länningen. Deras ankomst och intensiva läten är ett efterlängtat vårtecken.

Strandåkrar

Behovet av odlingsbar mark var stort i äldre tid och man nyttjade vad som fanns att tillgå. Vid stranden, inte så långt från länningen, omtalas två områden med strandåkrar – magra och steniga enligt lantmätarens bestämning av markens beskaffenhet i början av 1800-talet. Det går fortfarande att se spåren av åkrarna och Verkasbornas odlarmöda i skogskanten ovanför länningen. Man förundras över att det över huvud taget gick att odla något i den här miljön.

Om vägen mot Hammars

Längs stranden löper en väg mellan Hammars och Fårö kyrka. Det är Hammars kyrkväg. Den finns namngiven och inritad på den karta förste lantmätaren AJ Lallér upprättade vid laga skiftet 1829. Vägen har säkerligen mycket gamla anor. Kyrkvägar finns omnämnda redan i medeltida landslagar med stadgad bredd om 5 alnar (3 meter) eftersom kyrkan hade en central funktion i dåtidens samhälle. Allmänna vägar var få och folk var tvungna att ta sig till kyrkan för allt det som tillhörde kyrkolivet. Enda allmänna vägen på Fårö fram till 1780-talet gick mellan Broa och Lauter via kyrkan. Hammars kyrkväg är en av Fårös vackraste vägavsnitt med havet och stranden på ena sidan, stenhägnader och ett hävdat odlingslandskap på den andra. Väster om Verkegards finns Dämba kyrkväg.

Ingmar Bergman var här

Längs vägen mot Hammars, ett stycke bortanför Verkas länning, fann Ingmar Bergman de miljöer han sökte för flera av sina filmer. Här lät han med Fåröbors hjälp bygga kulisshus och rälsbanor för kameraåkningar till inspelningen av Såsom i en spegel. Vid en promenad i området och med Bergmancentrets utställning om filmen i minnet, kan man riktigt känna stjärnglansen från 1960-talets stora filmskådespelare. Även närmiljön vid Verkas länning har använts i vissa scener. Så även i den aktuella filmen Bergman Island.

Skjutbanan

I länningens närhet finns lämningar efter Fårö Västra skytteförenings skjutbana. Den anlades 1901 av Fårö Skyttegille, som hade bildats 1898. Skjutvallen var i bruk fram till mitten av 1940-talet men lär ha använts så sent som på 1960-talet. Den sträckte sig från landsvägen ned till stranden där den avslutades med en kulfångare. Den finns fortfarande kvar. Kvar finns också anläggningsplatserna på 3 och 400 meter. Det hände att man övade prickskytte på ännu längre avstånd. Vid sådana tillfällen flaggades vägen av. Till skjutbanan hörde även en skyttepaviljong där det arrangerades fester och danstillställningar, inte minst under beredskapstiden. Byggnaden är numera riven men rester fanns kvar in på 1960-talet. Intill stranden inte långt från kulfångaren ligger ett skyttevärn av större stenar lagda i hästskoformation. Det härrör från andra världskriget.

Tjärfabriken

På strandmarken där Hammars kyrkvägen svänger av upp mot landsvägen låg den så kallade tjärfabriken. Det rör sig troligen om en så kallad milugn. Det är en murad cylinderformad ugn med ståltrumma och direktvärme för torrdestillering av kluvna stubbar för framställning av tjära. Metoden innebar att man också kunde utvinna terpentin och olika träoljor. Ugnar av det här slaget kom i bruk efter första världskriget och ersatte de traditionella milorna vid kommersiell produktion. Två personer vid Verkegards var delägare i anläggningen. I dag återstår endast vittrad tegelsten och lite järnskrot.

Några utdrag ur Verkegards skifteshandlingar

I lagaskifteshandlingarna från 1829 noterar lantmätare A J Lallér de ”Samfällda lägenheter” (platser) som finns på ”Werkegårds hemman”. En av dem är: ”Marken mellan Hammars kyrkväg och Sjön med åtskilliga täppor därå samt släkedyor och fiske därunder.” En avgränsad yta uppdelad i två mindre enheter med en strandbod på varje markerar fiskeläget på skifteskartan. Fisket har alltid varit en nödvändighet för Fåröbornas försörjning i äldre tid och genom formuleringen i skifteshandlingen garanterades gårdsägarna samma rätt till stranden och fisket. Lika oumbärlig var släken som näringstillförsel till de magra åkrarna. Den ilandflutna släken lades upp på högar på stranden och fördelades så att alla Verkasgårdar fick del av den. Släken flyter i land ett stycke bortanför kulfångaren. Skifteshandlingarna berättar att Lars Persson Werkelin, Per Persson, Ewert Persson och Olof Werkander ägde var sin ¼ av Verkegards hemman vid skiftet 1829. Lantmätarens slutgiltiga dokument om ägornas omfördelning godkändes med egen namnteckning och bomärke den 11 september 1829. Dokumentet är bevittnat samma dag av två godemän, Olof Broa och Erasmus Båta. Mötet hade föregåtts av en rågångsstämma vid Verkegards den 18 augusti med samtliga berörda markägare närvarande. Stämman var kungjord från predikstolen i Fårö kyrka några veckor tidigare. Den samägda strandmarken kallas i dag allmänning och sträcker sig från Hammars kyrkväg ned till vattnet och i längdriktning bort mot kyrkan där fastigheten Svens tar vid. Den har samma omfattning i dag som då skifteskartan gjordes. Utöver strandmarken fanns även andra samägda platser som var nödvändiga för gårdarnas drift i det tidiga 1800-talet. I skifteshandlingen nämns: Väderkvarnen på ägan Hemrum med 8 kappland mark däromkring, Nyåkers qvior, det vill säga en väg om 25 alnars bredd till Limor träsk, plan för gamla brunnen uti Hemåkern intill bostadshusen och ett litet hörn av Hemåkern vid ”inkörslen” till gårdsplanen. Fiske i det närbelägna Limor träsk är också upptaget som en gemensam tillgång. Behovet av jordtäkt och stenbrott löste man genom en särskild överenskommelse mellan gårdsmännen och reglerades inte i skiftet.

Uppgifter om Verkasbornas fiske i äldre tid

Till de äldsta uppgifterna om Verkasbornas fiske hör kartläggningen Gotlands gårdar från 1693. Här noteras för Verkegards: ”slekedy till 40 lass i Saltsiön, fjällfisk i Limor träsk (tierr), skäälfiske i Haganäs samt torsk och strömmingz fiske vid Berget och Helligman (Saltsiön)”. Fisken gick inte enbart till egen konsumtion. Salt strömming och torsk liksom sälspäck och insaltade lammkroppar var vanligt som naturabetalning av skatten. Noterbart är att det inte står något om fiske vid länningen liksom kommentaren kierr vid Limor träsk. Träsket är i det närmaste uttorkat i dag och bildar ett vidsträckt aghav – mäktigt att beskåda från den höga kalkstensklippan vid Klintängarna. På vårarna blänker en vattenspegel mitt ut i det forna träsket. Ansatser gjordes i slutet av 1800-talet att dika ur träsket som var ett av Fårös största. En markägare motsatte sig utdikningen och projektet kom aldrig att genomföras.

Bouppteckningar berättar om fisket

Laga skiftet vid Verkegards var ett av de tidigaste på Fårö. Drivande i frågan var ägaren till en av parterna, Lars Persson Werkelin. Med utgångspunkt från bouppteckningen 1844, då han överlåter gården till sin son Niklas Petter Werkelin, förefaller den ha utvecklats på ett gynnsamt sätt sedan förra bouppteckningen 1796.  Det är sannolikt ett resultat av skiftesreformen, som gjorde det möjligt att bruka markerna på ett effektivare sätt. Från att tidigare ha varit utspridda och uppdelade i cirka 300 markstycken, innebar skiftet att gårdarnas ägor samlades till några få större enheter. Förbättrade odlingsmetoder och redskap bidrog också till utvecklingen av jordbruket. I bouppteckningen 1844 nämns: en tvåmänningsbåt, 13 strömmingsgarn, en torskbåt, en träskbåt (troligen flatbottnad) och en kvarts del i en tremänning. Dessutom fanns 10 flundrenät, jagnät och ett antal anglar. Jämfört med bouppteckningen 1796 finns det betydligt fler nät och båtar vilket får tolkas som att fisket ökat i omfattning sedan Lars Persson Werkelin tog över hemmanet. Eftersom gårdens ekonomi stärkts kan man räkna med att man fiskat en hel del för avsalu. Salt fisk var en begärlig vara och gav reda pengar till gården. Om man räknar med att de övriga tre gårdarna hade likartad uppsättning båtar och fiskeredskap bör det ha varit en livlig verksamhet vid länningen under 1800-talets första hälft.

Kontakt

Anders Nyström, ordförande Emailadress:  ale@747.se Text: Fårö 10 mars 2022 Lennart Edlund