Digerdöden, pesten som också kallade svarta döden svepte över Sverige mellan 1350- och 1700-talet och svepte över Fårö vid flera tillfällen. Digerdöden bröt många band som fanns på Fårö, mellan grannar, släkt och vänner, då ryktet om beröring från andra kunde innebära ens död. Så ifall någon svalt eller led av nöd, så fick hen ingen hjälp. Folket på ön visst inte om det var Jesu återkomst eller Ragnarök som stod inför dörren.

När Digerdöden nådde Langhammars var det många gårdar runt om, som blev tomma. En gumma i 70-årsåldern fann sig ensam kvar och i oron om att Svarta döden skulle besöka henne härnäst, begav hon sig ifrån sitt hem. Hon packade det mest väsentliga, samt sina ägodelar och familjeklenoder. Frågan var då, vart kunde hon ta vägen? Alla på ön tog genvägar och sidospår för att undvika varandra, så hennes valmöjligheter var begränsade. Langhammarshammaren eller “Hamar” som lokalbefolkningen kallade det då, insåg hon skulle vara en bra plats.

Under dessa tider, var det få som gav sig ut dit.

Väl på plats fann hon en rauk som var formad som en kupa med gräs i som golv.

Det var också svårt att ta sig in i den, så ingen skulle där och leta.

Med hjälp av lite driftvirke hon hittat längst med stranden kunde hon ta sig in. Driftvirket och ett segel gav också henne ett tak över huvudet.

Detta skulle bli hennes nya hem.

Dock var ensamheten nu ett hot. Hon visste att hon skulle bli galen om det enda hon hörde var vinden och vågornas slag mot kusten.

Så hon besökte sin gård en gång till. Hon hämtade mer behövligheter men också en nyfödd kalv. Den skulle bli hennes sällskap medan hon satt och stickade under det gråa seglet som kamouflerade deras existens.

När någon besökte Hamaren för att leta efter driftvirke, stoppade gumman en trasa i kalvens mun, för att tysta dess råmande.

När vintern närmade sig kunde några vandrande höra kalvens råm. Man vet än idag inte vad det var som tog gummans liv. Det kan ha varit svält, kyla eller bara åren. Det man vet är att Digerdöden aldrig fick henne.

Kalven fick därefter hjälp med att hitta hem till sin mor och gumman fick hjälp till kyrkogården. I rauken fann man alla de ovärderliga föremålen som gått i arv i generationer, men med en släktgren som slutade där. Det är därför platsen idag heter Guldstugan.

Vart dessa föremål tog vägen och är idag, har försvunnit i tiden.